Att alltid bli ifrågasatt är kränkande. 

Ingen kan väl tro att man vill ha förtidspension och leva på existensminimum frivilligt. 

Jag älskar att träffa människor och jobba fysiskt, men nu är det så att efter min hästolycka lever jag med smärtor och en hjärtrötthet som inte pallar med långa arbetsdagar. Rättare sagt så kan jag bara jobba 25% nu, och bara 2 dagar i sträck för mer orkar jag inte. 

Jag orkar inte med stora folkmassor, så att handla gör jag helst direkt på morgonen eller sent på kvällen. 

Bekantskapskretsen blir mindre och mindre för att jag orkar sällan med en helkväll. Tråkigt men sant!

Fritidsintressena är få numera, då nästan all tid går till att orka träna för att inte få ont och vardagen förstås. Djuren har alltid haft en stor plats i mitt liv och istället för hästar och greyhounds hållet jag mig nu till små djur, 3 katter och en pytteliten hund.

Jag blir så ledsen när jag läser om en kvinna som inte blir trodd om än läkarna skrivit tydliga intyg om att hon inte klarade av att jobba för fullt. Inte ens när hon avlidit av sin sjukdom som också blev värre av alla avslag. 

NÄR SKA MYNDIGHETERNA FATTA ATT SOM SJUK/SKADAD ORKAR MAN INTE HUR LÄNGE SOM HELST.

Samtidigt som jag kan förstå handläggarna på fk. Dom gör ju bara det dom blir tillsagda, och dom som inte pallar med blir ersatta av nya handläggare. Det känns som ett skämt när det kommer brev om att man fått en ny handläggare, som i sin tur måste utreda sjukskrivningen igen. Jag tror att jag har nog haft tre/ fyra stycken under ett års sjukskrivning. Senare ska jag berätta vad jag tycker om stafettläkare, men det får bli ett annat inlägg. 

Dagens kloka ord: Tänk positivt, då har man i alla fall inte varit glad i onödan.