Hästtjej i en herrans massa år, slutade med att jag skadade mig så pass att utvecklingen där tog stopp. Hålla på med hoppning när man tappat avståndsbedömningen, balansen och koordinationen det är ingen höjdare! He! He!

Sen lämnade jag hästarna för att övergå till hundkapp, som är en otroligt rolig sport. Där gav jag mig också all in, engagemanget för sporten blev en livsstil. Då jag har en spastisitet i vänster sida så överbelastar jag ryggen hela tiden, då mina kroppshalvor inte samarbetar med resultatet att jag får nya diskbråck hela tiden, eller egentligen är det väl samma men nerverna som kläms är inte att leka med. Tjurskallen har hela tiden sökt nya vägar/ behandlingar för att bli bättre. 

Sen några år tillbaka så fick jag även ge upp hundkappen och det var inget lätt beslut då jag älskar långnosarna med sina graciösa kroppar. Jag hade kvar mina gamlingar ett tag, men ryggen orkade inte med längre. Nu är det bara Snake som är kvar och han bor hos Anders, som har tagit hand om några av mina pensionärer. Jag ska presentera mina kära hundar i ett annat inlägg. 

Men till saken! Vet ni hur knäppt det känns när man inte längre har livsstilen häst/ hundsport längre?

Jag känner massor med häst och hundmänniskor, men jag har inte lika mycket gemensamt med grupperna längre. 

Jag är i en egen grupp, familjen och hemmet, träning för att stärka min kropp så att jag kan jobba mina 10 timmar i veckan. Jag gillar mitt jobb och jag tycker det är jätteskoj att följa vänners med och motgångar, fast jag blir lite avundsjuk när jag inte själv kan vara med i hetluften. 

Jag älskar alla valpbilder 😍 och jag tänker fortfarande att kanske, kanske en dag kan jag komma tillbaka. 

Men som det är just nu, tar jag dagarna som dom kommer. 

Carpe diem! 🤗