Att leva med ett osynligt handikapp!

Imorgon är det Måndag och jag gruvar mig lite över att jobba igen.

Helgen har varit riktigt jobbig med mycket nervsmärtor och huvudvärk. 
Jag känner mig lite ovan att ha problem med armar och huvudvärk. 
Mina största problem är väl att min vänstra kroppshalva inte hänger med höger. Höger sida är automatisk och vänster mekanisk, det gör att jag måste anstränga mig för att koncentrera mig på att hålla fast något med vänster hand. Kroppen är ganska finurlig och lär sig snabbt trix för att kunna användas på ett relativt normalt sätt. 
Länd/korsrygg är väl det stället som har gett mig mest motgångar. Jag kan inte belasta ryggen utanför kroppens lod, alltså jag kan inte bära något som gör att kroppen lutar åt något håll. Då blir jag som en fällkniv och ramlar. 
Jag brukar förklara mina nervsmärtor med att det är som när man stretchar och musklerna är alldeles för korta, det sliter!
Så blir det i mina ben och nu även i mina armar eftersom jag har åkt på diskbråck i nacken också. 
I helgen har jag kännt mig som en marionettdocka, då mina armar och ben velat ligga på ett visst sätt för att inte göra så ont.😢
Jag vill så mycket, men kroppen säger ifrån. Tur att man har omtänksamma människor runt omkring sig som respekterar läget. 
Du ser ju inte skadad ut!
Hur många gånger har man inte hört det.
Som jag berättat tidigare så går jag ofta all in när jag gör något. 
Men ibland är det så att det enda jag orkar efteråt är att ligga ner.
Som t.ex. gå på en fest skulle jag gärna göra nån gång, men avstår hellre för att man blir för risig och kanske liggande några dagar. 
Jag hoppas alltid på att någon behandling ska fungera på mina nervsmärtor och just nu går jag på anestesimottagningen för blockader, när jag fick dom i ryggen funkade det ganska bra. 
Nu på Onsdag är det dags för nacken, om det nu blir av. Jag var där för 4 månader sen och då gick det inte. 
Jag är så less på att ha ont i huvudet hela tiden. 
Jag längtar efter att kunna göra såna saker som jag brukar som att gå på bio, hockey o.s.v.
Varje dag efter jobbet åker jag hem, äter lunch, vilar sen tar jag min träningsrunda med Eros vare sig jag vill eller inte. 
Ibland orkar jag gå ganska länge i högt tempo, andra dagar går jag kortare och ganska långsamt. Huvudsaken man gör nåt. 
Men tillbaka till det här med osynligt!
Det är väl inte så lätt att se om någon har ont!
Man kanske håller sig lite för sig själv, orkar inte prata med någon, rör sig långsamt eller haltar lite.
Som jag är själv behövs det inte mycket motgångar för att tårarna ska komma. 
Man orkar inte bita ihop hur länge som helst. 
Jag är glad och social för det mesta, men nu när min nacke spökar har jag inte lika nära till glädjen. 
Eftersom mina skador har gjort så att jag måsta sluta med mina största intressen, först hästarna senare med hundkapp försöker jag hålla på med sånt som inte belastar kroppen så mycket. 
Djuren har alltid stått mig nära och dom är också dom som förstår en bäst. Naturen är något som är alldeles gratis att nyttja. Resor gärna då till ett land i varmare breddgrader, men inte för långt bort då det annars blir outhärdligt att sitta i flyget för länge. Hockey Skellefteå AIK i mitt hjärta! Följer laget i vått och torrt, en del kanske tycker att jag är lite jobbig med mina inlägg, men scrolla förbi då!
Jag måste få utrycka mig!
Jag har det perfekta jobbet där jag trivs alldeles utmärkt, men under mina svackor är det inte mycket som är roligt.
Se till att omgärdas av människor ni mår bra av! 🤗
Ganska långt inlägg och kanske lite osammanhängande, men jag kan ju alltid skylla på mina hjärnskador! 😉
Ett gott skratt förlänger livet! 💜
Man ska vara mot andra som man vill att andra ska vara mot dig själv! Tänk på det!
Gokväll! I morgon kommer en ny dag med nya möjligheter!

Mitt liv med hjärnskakning/hjärnskador!

Jag fick som sagt en häst över mig 1991 när jag jobbade i ett stall i Staffanstorp. 

Denna händelse har präglat resten av mitt liv. 
Jag minns när jag satt på balkongen då jag bodde på Norrhammargatan, då kom tankarna på det som hade hänt. 
Skulle mitt liv bli som vanligt igen?
Jag insåg helt plötsligt hur nära döden jag varit!
Konstaterade att jag var glad att jag levde, men började också förstå att vägen tillbaka var lång.
Eftersom hjärnan tagit en sån smäll hade jag tappat avståndsbedömning, balansen och minnet. Dessutom var jag dubbelseende då min ena synnerv blivit utsliten så mina ögon var inte synkade. Började med piratlapp över ögat, men det funkade inte för ögonen skulle ju tränas ihop. 
Så när jag äntligen var uppe på benen igen hade jag stora problem eftersom jag inte hade koll var marken var. Jag böjde fram huvudet för att sträcka ut synnerven, trampade luft och vinglade, så människor som såg mig då trodde antagligen att jag var aspackad. 
Då kom depressionen!
Skulle livet se ut så här?
Jag gick och pratade med psykolog flera gånger i månaden. 
Mitt förhållande jag hade då, sen fem år tillbaka tog slut, det funkade inte längre. 
Det jag har förstått nu flera herrans massa år senare var att jag fick en spastisitet i vänster sida, som i sin tur har gjort att jag hela tiden får nya diskbråck. 
Tjurskallen i mig, på både gott och ont gör att jag tvingar mig själv att använda båda mina kroppshalvor till max. 
Mina diskbråck klämmer på nervbanor och gör att jag får tandvärk i hela kroppen. Vissa dagar blir allt på baksidan av vänster sida för kort, så jag varken kan få fram arm eller ben. Dom dagarna är inge roliga! 😢
Träna på gym funkar inte, för jag överbelastar ena sidan och blir då ännu sämre. 
Bästa träningen för mig är snabba powerwalks, förut använde jag även pumpstavar men fick då inflammationer i båda armarna gick då över till vanliga stavar men nu när jag även har diskbråck i nacken blir det inga stavar alls.
När trivs jag bäst då? I värme, så varma sommrar och utlandsresor är det jag längtar efter resten av året.🌞
Jag jobbar 10 timmar i veckan fördelat på 2 × 2 dagar och det går bra då jag har en underbar arbetsplats och arbetskamrater jag trivs alldeles utmärkt med. 
Arbetsplatsen är LTU på campusområdet i Skellefteå, där jag sköter blommorna, fixar med skrivarna och ser till att personalen har kaffe i automaterna.
En jättetrevlig arbetsplats som man verkligen känner sig uppskattad på.
I övrigt består veckorna av träning, fixa lite hemma, skjutsa och hämta från skolan och mycket vila från alla intryck. 
Har man haft en ordentlig hjärnskakning, så blir man ofta hjärntrött och orkar inte med att träffa folk. 
Men ibland händer det att jag laddar hela veckan för att orka med en middag, hockey eller nåt annat roligt så att man får fylla på förråden.
Det händer att jag blir liggande ett tag efteråt, men det får det vara värt. 
JAG VILL JU BARA VARA SOM ALLA ANDRA IBLAND!!!
Men det är inte lönt att gräva ner sig, det är bara att komma igen!
Positiva tankar! 🤗

Helt plötsligt funkar min gamla blogg igen!

Min tidigare blogg som har legat nere ett bra tag fungerar igen. 

Så om någon är intresserad av att läsa vad jag tidigare gjort så länkar jag till den härifrån! 🤗