Första gången min rygg sa totalstopp var i December, men med muskelavslappnande lyckades jag klara av både julfirande och födelsedagsresan till Mexico. 

I början av januari fick jag en magnetröntgen som visade att jag fått ett nytt diskbråck som tryckte mot nervrötterna, men jag hoppades att jag skulle kunna klara det med träning och vila. 

Men jag hann bara jobba i tre veckor efter resan när det hände igen. 

Smärtutbrott igen! Den här gången hade jag tur att alla fantastiska människor på jobbet hjälpte mig. 

Jag har sedan dess i stort sett varit liggande i hemmet. 

Jag vill så gärna göra nåt men vågar och får inte heller göra så mycket, med risk för nytt smärtutbrott. 

Jag längtar efter att få träffa alla goa människor som jag möter i vardagen och vilken lycka när mina två kompisar på LTU kom och hälsade på här hemma. 

Lars och Prolle fick mig att glömma mina skador en stund och vi fick en trevlig pratstund. 

Å dessutom fick jag blommor!🌺

Nu har vi kommit in i mars och det har fortfarande inte hänt så mycket. Jag ligger i stort sett hela dagarna, förutom korta stunder då jag påtar på här hemma. 

Jag har omtänksamma katter i alla fall! 

Jocke är den som mest vill stötta sin matte av katterna, Eros lämnar inte heller min sida. 

Kvällstid är ju även min kära man hemma och gör mig sällskap. 

Jag klarar även att köra min bil med automatlåda till Bureå och tillbaka. Det är max vad jag klarar av. 

Förra veckan var jag kallad till ortopeden i Umeå för bedömning. 

Tord körde mig dit med mig halvliggandes bredvid. 

Väl där kunde inte någon värktablett i världen dölja mina smärtor och undersökningarna blev en mardröm och jag grät nästan hela tiden. 

Sen skulle det bedömas i en läkarkonferens om vad dom kan göra, och det skulle ta upp till 1 MÅNAD tills jag får veta om det går att operera. 1 MÅNAD!

Mitt liv är ställt på paus!

Jag vill att det ska hända någonting NU!

Dagarna efter resan till Umeå kände jag mig mörbultad och väldigt trött, men då var det ju mer än vad jag gjort på en hel månad som hände på en dag.

Men eftersom jag fortfarande kan gå på toaletten så tycker dom inte att det är akut.

Det är inte dom som måste ligga hemma utan att göra någonting!

Jag vill att dom ska göra nåt Nu!

Jag blir ju galen av att inte göra något. 

Hade jag varit t.ex manlig hockeyspelare hade jag redan varit bedömd och åtgärdad med en rehabplan på att komma igång igen. 

Men nu är jag ju "bara" en 50 åring som havererat och eftersom jag redan är 75 % sjukpensionär så är det väl inte så noga.

Men jag är faktiskt en kvinna som vill mer här i livet än att bara vara hemma och göra ingenting!

Carpe diem!🙏